Var såååå länge sen jag skrev något och denna bloggen skulle ju egentligen handla om hund, men känner just nu ett stort behov av att bara få skriva av mig!
Ligger vaken i sängen, blev väckt av en hund som behövde ut.
Kan inte somna om, tittar på mina fina barn som ligger så oskyldigt och sover på var sida om mig.
En ledsamhet, skuld och ångest kom över mig när jag tittar på det finaste jag har, mina 2 barn.
Det är julafton om 4 dagar, allt jag vill är att ha en glad mysig jul med min fina familj, men jag orkar inte.
Har ingen julstämning alls. Tittar på mina barn och känner hur mycket jag älskar dom. Vill finnas där för dom, vara en glad rolig mamma som leker och busar. Men jag orkar inte.......
Skuldkänslorna bara väller över..... Jag är bara trött och grinig med noll tålamod! Min älskade familj får ta skit för att jag inte orkar.
Min söta goa rara lilla 3-åring som är så tålamodsprövande just nu, jag blir bara så arg i stället för att orka vara förstående och hjälpsam som jag egentligen vill vara.
Min man som får noll kärlek, jag orkar bara inte, jag är helt slut.
Lille bebis är väl den som får det mesta av mig, för jag orkar inget mer.
Hundarna blir åsidosatta för jag orkar inte och kan inte just nu.
Lite bakgrund till allt detta:
När min äldsta son vart ungefär 3 månader började jag få ont i kroppen. En smärta som sitter i muskler och leder i hela kroppen. Det började i fötter och händer och har genom åren spridit sig och blivit värre. Vart den värsta smärtan sitter ändrar sig. Jag har alltid en grundsmärta som sitter i hela kroppen men sen har jag ibland ont i ett knä eller två, eller höften, tumleder, fotleder, hela foten, handleder osv..... Jag är ständigt trött, jättetrött! Är intolerant mot motion vilket gör det väldigt kämpigt att ha en aktiv 3- åring och fyra aktiva hundar.
Har väldigt ont i kroppen och det tar en stund att komma igång efter att ha varit stilla. Ju aktivare jag är, ju mer jag rör på mig desto ondare och svårare blir det att komma igång igen efter vila.
Efter kl 14-15 är jag helt sänkt.
Att ha så här ont och att vara så här trött är tålamodsprövande. Jag har svårt att komma ner på golvet, jag har svårt att resa mig. Allt gör ont, vad jag än gör- gör det ont.
Det här är inget som alltid syns, jag är ganska duktig på att dölja, vill inte visa, biter ihop bland andra, säger att allt är bra. Rasar ihop, snäser, är sur och grinig i hemmets trygghet. Håller upp en fasad men orkar inte hemma.... Min familj får ta skit.... För jag orkar inte. Att ha ont och ha svårt att röra sig tar på krafterna och sätter sig till slut i huvudet.
Läkarna lyssnar inte, förstår inte hur illa det egentligen är, alla prover är ju bra...
Är jag för dålig på att visa hur jag mår, på riktigt?
Kanske den där fasaden igen.... Hatar att känna mig svag och sårbar, men det är vad jag är. Biter ihop utåt, har alltid varit stark..... Kan själv..... Det är så folk alltid sett mig.... Tror jag i alla fall..... Är så jag fortfarande vill vara.
Försöker hålla fasaden utåt men brister hemma. Varför gör man så???? Min fina familj får lida.... Och jag själv!
Ska till läkaren igen på måndag, måtte jag få hjälp nu.... Orkar inte ha det så här. Vill vara en glad, framåt, busig- mamma, hustru och hundförare!
Ska titta lite till på mina vackra, fridfullt sovande barn 💗 innan jag själv gör ett försök att somna om.
